Coldplay - en sista helg med bästa vännen..
STINA + COLDPLAY
Allt började med att vi satt på bussen påväg till centralen. Vi var taggade för att vi skulle åka själva till huvudstaden och se Coldplay - bandet nr 1. Såklart hade jag glömt konsertbiljetten. Toppen! Men det löste sig och vi kom iväg till Stockholm. Vår helg var underbart rolig, jag har skrattat så mycket att jag har fått ont i magen, alltså riktig smärta! Vi har bara fnissat och träffat roliga människor att fnissa med. Till exempel Otto, vår kära tall ship's-vän. Vi lät vårt öde hamna i hans händer och har tog oss på en runda på söder till nåt som kallas Femtiofyra.. ingen aning vart jag var just då men vi hade väldigt kul med mycket dans!
Sen på lördagen var vi sådär lagom trötta efter att ha gått och lagt oss runt fem på fredagen. Inte särskilt smart men vi hade ju så kul.. Då var det iallafall dags för Kvällen med STORT K! Eller ja, efter några timmars köande bland mat och skit. Vi stod väldigt långt fram och det var världens känsla när Chris ställde sig bara 10 meter ifrån oss och sjöng Viva la Vida. Det var i varje fall en av de bästa kvällarna jag varit med om, och jag är särskilt glad att Stina var med.
Kvällen slutade iallafall med att vi fick tag på en ballong som var väldigt gul som de hade kastat ut i publiken under låten Yellow, så vi gick omkring med Yellow (som han fick heta) halva natten och nu är han i mitt rum efter att ha fått åka tåg till Götet.
Hela den här helgen har varit underbar. Jag har spenderat slutet med min bästa vän ensamma på ett äventyr vi aldrig kommer att glömma. Vi har skrattat, snyftat, ätit mycket, dansat, sjungit och haft det så bra helt enkelt. Alla dagar borde vara som dessa. Speciellt mina sista nu här i Sverige. Jag har fullt upp med att träffa alla jag vill träffa innan jag drar iväg för att inte återse dem förrän om ett år. Det är väldigt sorgligt att veta att man inte kommer att vara nära de personer man träffar igen på ett år. Fast man får ju inte färre vänner för det, det kommer ju en massa nya människor som ersätter de gamla när de inte finns i närheten längre. Men de bästa och riktiga har man ju alltid kvar. Som Stina till exempel. Vi bestämde redan när vi gick på dagis att vi skulle sitta på pensionatet tillsammans. Och så ska det bli.
Allt började med att vi satt på bussen påväg till centralen. Vi var taggade för att vi skulle åka själva till huvudstaden och se Coldplay - bandet nr 1. Såklart hade jag glömt konsertbiljetten. Toppen! Men det löste sig och vi kom iväg till Stockholm. Vår helg var underbart rolig, jag har skrattat så mycket att jag har fått ont i magen, alltså riktig smärta! Vi har bara fnissat och träffat roliga människor att fnissa med. Till exempel Otto, vår kära tall ship's-vän. Vi lät vårt öde hamna i hans händer och har tog oss på en runda på söder till nåt som kallas Femtiofyra.. ingen aning vart jag var just då men vi hade väldigt kul med mycket dans!
Sen på lördagen var vi sådär lagom trötta efter att ha gått och lagt oss runt fem på fredagen. Inte särskilt smart men vi hade ju så kul.. Då var det iallafall dags för Kvällen med STORT K! Eller ja, efter några timmars köande bland mat och skit. Vi stod väldigt långt fram och det var världens känsla när Chris ställde sig bara 10 meter ifrån oss och sjöng Viva la Vida. Det var i varje fall en av de bästa kvällarna jag varit med om, och jag är särskilt glad att Stina var med.
Kvällen slutade iallafall med att vi fick tag på en ballong som var väldigt gul som de hade kastat ut i publiken under låten Yellow, så vi gick omkring med Yellow (som han fick heta) halva natten och nu är han i mitt rum efter att ha fått åka tåg till Götet.
Hela den här helgen har varit underbar. Jag har spenderat slutet med min bästa vän ensamma på ett äventyr vi aldrig kommer att glömma. Vi har skrattat, snyftat, ätit mycket, dansat, sjungit och haft det så bra helt enkelt. Alla dagar borde vara som dessa. Speciellt mina sista nu här i Sverige. Jag har fullt upp med att träffa alla jag vill träffa innan jag drar iväg för att inte återse dem förrän om ett år. Det är väldigt sorgligt att veta att man inte kommer att vara nära de personer man träffar igen på ett år. Fast man får ju inte färre vänner för det, det kommer ju en massa nya människor som ersätter de gamla när de inte finns i närheten längre. Men de bästa och riktiga har man ju alltid kvar. Som Stina till exempel. Vi bestämde redan när vi gick på dagis att vi skulle sitta på pensionatet tillsammans. Och så ska det bli.
Kommentarer
Trackback
