Hej då!
Igår hade jag en sån himla ångest. Jag var nära på att inte vilja åka. Jag sa farväl till mina kompisar och packade ner mitt liv här. Just då ville jag inte åka, men idag så känner jag nästan ingenting. Det är jättekonstigt men jag känner ingen oro alls. Tror det beror på att jag börjar bli frisk från min f.d. resfeber, vilket är ganska skönt..
Men jag vet ändå att jag kommer gråta på flyplatsen när jag ska lämna pappa, morfar, Karin o Paula, för jag är så himla känslig! Så jobbigt det är.. :P
Med detta lilla inlägg ville jag faktiskt bara säga hejdå Sverige! Jag kommer sakna klass 3A, mitt tjejgäng, Yellow, mamma och pappa, mina seglarhunkar till vänner och resten såklart. Men jag kommer ju tillbaka om några dagar!! (i och för sig drygt 300, men ändå.. det låter kortare....) :)
JAG ÄLSKAR ER, BISOUS <3
Den sista tiden...
Det börjar närma sig. Slutet. Nej usch vad hemskt det låter men det känns som det! De sista dagarna jag har haft denna veckan har endast ebstått av att träffa mina bästa vänner en och en för att säga hejdå till dom personligen. Det känns jättehemskt att liksom "bocka av" mina bästa vänner efter att ha träffat dem, men hur ska jag annars göra?! Jag vill ju ha lite ensamtid med var och en innan jag drar! Jag kommer sakna dom så otroligt mycket, det kommer kännas helt overkligt att inte kunna ringa till dom och säga att man kommer över om tio minuter och käkar Ben&Jerry's Chocolate Fudge Brownie (förövrigt min absoluta favorit!) och bara titta på film och snacka och skratta. Det är så det ska vara, men nehej, nu ska jag ut i stora vida världen utan dom och det vill jag inte! När jag har rest förut utan familj så har det iallafall varit med minst en kompis som hjälper mig att hitta rätt gate på flygplatsen. Hur ska jag göra nu? Åhh jag vill inte åka. Fast det är klart att jag vill, men jag är så kluven.
Sen seglingen i sommar medkommer en sorglig sak. Jag har lärt känna en massa nya människor där och alla dom kommer att hänga på något som kallas förrådet, där man fixar med båtarna och sånt. Och träffar alla man seglat med såklart.DÄR HADE JAG VELAT HÄNGA I ÅR! Men icke sa nicke, det får bli nästa år istället. Sorgligt men sant. Det är så mycket man behöver acceptera när man åker utomlands. Nya rutiner, nytt språk, nya vänner och ny familj. Det kommer inte att bli lätt, men när det väl har gått ett tag så är det såå värt det, det är jag säker på.
En sak till jag är säker på är att jag komemr sakna mina tjejer så grymt mycket! Karin, Stina, Paula, Kristina, Lisa och Antonia! Ni är de bästa vännerna man kan ha et je vous aime beaucoup! <3
Saknar er redan, BISOUS. <3
Men för att rädda oss alla från sorgen så blir det fezt på fredag! Tyvärr funkar inte bubbelpoolen mina vänner men det blir god middag med en massa gott vin, och på toppen av detta en riktigt nice utgång! Det kommer kännas som en möhippa, haha.
Men nu ska jag till Karin min Pimsi och köra en klassiker: göra chokladtoppar och kolla på en serie 150 avsnitt i rad. Det är sånt som vi brukade göra efter skolan nästan varje dag, och jag vet inte hur jag ska klara mig utan det. Ha det så bra sålänge så ska jag ta och skriva lite mer om France och hur min packning går lite senare.
XXX
Johan
Vårt hejdå var väldigt hemskt. Att se sin bror gå iväg mot säkerhetskontrollen och veta att man inte kommer att träffa honom igen på ett år är inte en känsla jag tycker om. Jag kände bara hur gråten bubblade upp ur mig och ville ut. Men jag är ju en sån som inte kan storgråta inför andra så jag höll tillbaka.
Vi har nu under ett halvårs tid vetat att vi båda två ska åka utomlands i ett år, jag till Frankrike och han till Michigan i USA. Det har ända tills för några dagar sen bara varit en rolig grej. " Ja men jag ska till USA och ha kul och Elin hon ska till Frankrike. Vi kommer ha såå kul!" Det är så vi har tänkt. Men när det väl kommer till kritan och man står vid slutet och vet att det här är det sista godnatt jag kommer säga, den sista middagen, den sista kramen, då är det inte så himla kul längre. Visst, vi vet båda två att vi kommer ha jätteroligt, men själva tanken att vi, det bästa vännerna, inte kommer att ses på så lång tid är obegripligt. Hur ska han klara sig utan mina klädesråd? Hur ska jag klara mig utan hans skatefilmer han vill visa? Det är sådana vanliga företeelser man inte tänker på så ofta men samtidigt de som utgör vardagen. Det är dem vi båda kommer att sakna mest tror jag.
Jag är inte orolig för honom, jag vet att han kommer att klara sig hur bra som helst. Han är ju trots allt min bror och de banden kan aldrig klippas av. Vi har alltid varit, är och förblir bästa vänner.
Jag älskar dig och saknar dig Johan. Du är bäst.
Tryck på länken "Jag tänker på dig"
Coldplay - en sista helg med bästa vännen..
Allt började med att vi satt på bussen påväg till centralen. Vi var taggade för att vi skulle åka själva till huvudstaden och se Coldplay - bandet nr 1. Såklart hade jag glömt konsertbiljetten. Toppen! Men det löste sig och vi kom iväg till Stockholm. Vår helg var underbart rolig, jag har skrattat så mycket att jag har fått ont i magen, alltså riktig smärta! Vi har bara fnissat och träffat roliga människor att fnissa med. Till exempel Otto, vår kära tall ship's-vän. Vi lät vårt öde hamna i hans händer och har tog oss på en runda på söder till nåt som kallas Femtiofyra.. ingen aning vart jag var just då men vi hade väldigt kul med mycket dans!
Sen på lördagen var vi sådär lagom trötta efter att ha gått och lagt oss runt fem på fredagen. Inte särskilt smart men vi hade ju så kul.. Då var det iallafall dags för Kvällen med STORT K! Eller ja, efter några timmars köande bland mat och skit. Vi stod väldigt långt fram och det var världens känsla när Chris ställde sig bara 10 meter ifrån oss och sjöng Viva la Vida. Det var i varje fall en av de bästa kvällarna jag varit med om, och jag är särskilt glad att Stina var med.
Kvällen slutade iallafall med att vi fick tag på en ballong som var väldigt gul som de hade kastat ut i publiken under låten Yellow, så vi gick omkring med Yellow (som han fick heta) halva natten och nu är han i mitt rum efter att ha fått åka tåg till Götet.
Hela den här helgen har varit underbar. Jag har spenderat slutet med min bästa vän ensamma på ett äventyr vi aldrig kommer att glömma. Vi har skrattat, snyftat, ätit mycket, dansat, sjungit och haft det så bra helt enkelt. Alla dagar borde vara som dessa. Speciellt mina sista nu här i Sverige. Jag har fullt upp med att träffa alla jag vill träffa innan jag drar iväg för att inte återse dem förrän om ett år. Det är väldigt sorgligt att veta att man inte kommer att vara nära de personer man träffar igen på ett år. Fast man får ju inte färre vänner för det, det kommer ju en massa nya människor som ersätter de gamla när de inte finns i närheten längre. Men de bästa och riktiga har man ju alltid kvar. Som Stina till exempel. Vi bestämde redan när vi gick på dagis att vi skulle sitta på pensionatet tillsammans. Och så ska det bli.
The Tall Ship's Races 2009 Baltic
Så har man kommit hem efter nästan en månads segling med skutan Gratitude som deltagit i Tall ships race. Det gungar fortfarande när jag ska sova och jag går omkring och undrar när nästa vaktskifte är och jag ska bli rogängare. Men tyvärr så kommer det inte att hända. Allt är somvanligt och det känns väldigt grått i jämförelse med vad jag just varit med om. Jag känner absolut ingen lycka i att komma hem förtuom att jag får träffa mamma, pappa och Johan. Annars vill jag bara segla och segla med alla dessa goa människor jag träffat.
Bara alla dessa knäppa saker vi hittat på och gjort gör att man blir gråtfärdig. Som t ex schnaniii och naniii mina två nya bästisar.
"Fan va sur jag blir", som Lille John hade sagt. Och jag saknar honom redan.
Jag vill egentligen bara säga att jag har haft hur roligt som helst och jag älskar er alla väldigt mycket. Detta är verkligen ett minne för livet och jag rekommenderar verkligen att segla Tall ships!
Nog pratat om segling. Jag hinner ju egentligen bara hem och vända innan jag ska iväg igen. För jag ska ju till Frankrike!! Jag har nog inte insett hur snart det är. Jag måste packa alla min kläder och hela mitt rum innan den 29:e då det bär av mot Avignon i Provence. Samtidigt som det är världens största äventyr man kan göra så är jag så himla nervös. Frågorna bara snurrar i huvudet på mig och jag vet inte vad jag ska gör av dem. Kommer jag få några vänner? Kommer jag atta förstå ens något av vad fransmännen säger? Kommer jag få IG i allt?
Men så slog det mig att man egentligen inte ska oroa sig så mycket alls. Även fast alla säger att "man ska ta det som det kommer" och att "det löser sig" så tror man inte riktigt på det. Men jag funderar på att göra det ändå. Jag vet ändå att jag kommer åka därifrån som fransyska och jag kommer ha fått nya vänner. Det är lungt! ( Jag kämpar med att intala mig det iallafall..)
I'll be back när jag har packat lite och kommit över min psd (post sail depression).
with love from me to you
