Elin

Så har man kommit hem efter nästan en månads segling med skutan Gratitude som deltagit i Tall ships race. Det gungar fortfarande när jag ska sova och jag går omkring och undrar när nästa vaktskifte är och jag ska bli rogängare. Men tyvärr så kommer det inte att hända. Allt är somvanligt och det känns väldigt grått i jämförelse med vad jag just varit med om. Jag känner absolut ingen lycka i att komma hem förtuom att jag får träffa mamma, pappa och Johan. Annars vill jag bara segla och segla med alla dessa goa människor jag träffat.
Bara alla dessa knäppa saker vi hittat på och gjort gör att man blir gråtfärdig. Som t ex schnaniii och naniii mina två nya bästisar.
"Fan va sur jag blir", som Lille John hade sagt. Och jag saknar honom redan.
Jag vill egentligen bara säga att jag har haft hur roligt som helst och jag älskar er alla väldigt mycket. Detta är verkligen ett minne för livet och jag rekommenderar verkligen att segla Tall ships!



Nog pratat om segling. Jag hinner ju egentligen bara hem och vända innan jag ska iväg igen. För jag ska ju till Frankrike!! Jag har nog inte insett hur snart det är. Jag måste packa alla min kläder och hela mitt rum innan den 29:e då det bär av mot Avignon i Provence. Samtidigt som det är världens största äventyr man kan göra så är jag så himla nervös. Frågorna bara snurrar i huvudet på mig och jag vet inte vad jag ska gör av dem. Kommer jag få några vänner? Kommer jag atta förstå ens något av vad fransmännen säger? Kommer jag få IG i allt? 
Men så slog det mig att man egentligen inte ska oroa sig så mycket alls. Även fast alla säger att "man ska ta det som det kommer" och att "det löser sig" så tror man inte riktigt på det. Men jag funderar på att göra det ändå. Jag vet ändå att jag kommer åka därifrån som fransyska och jag kommer ha fått nya vänner. Det är lungt!  ( Jag kämpar med att intala mig det iallafall..)
I'll be back när jag har packat lite och kommit över min psd (post sail depression).

with love from me to you