Johan
Efter en natt fylld av sorg och saknad åker vi till flygplatsen klockan 04:00 för att vinka av Johan. Jag hade förberett ett litet paket att ge till honom innan han åkte med ett brev, lite kort på oss, mitt armband och några viktiga grejer en storasyster har i ansvar att ge till sin lillebror.
Vårt hejdå var väldigt hemskt. Att se sin bror gå iväg mot säkerhetskontrollen och veta att man inte kommer att träffa honom igen på ett år är inte en känsla jag tycker om. Jag kände bara hur gråten bubblade upp ur mig och ville ut. Men jag är ju en sån som inte kan storgråta inför andra så jag höll tillbaka.
Vi har nu under ett halvårs tid vetat att vi båda två ska åka utomlands i ett år, jag till Frankrike och han till Michigan i USA. Det har ända tills för några dagar sen bara varit en rolig grej. " Ja men jag ska till USA och ha kul och Elin hon ska till Frankrike. Vi kommer ha såå kul!" Det är så vi har tänkt. Men när det väl kommer till kritan och man står vid slutet och vet att det här är det sista godnatt jag kommer säga, den sista middagen, den sista kramen, då är det inte så himla kul längre. Visst, vi vet båda två att vi kommer ha jätteroligt, men själva tanken att vi, det bästa vännerna, inte kommer att ses på så lång tid är obegripligt. Hur ska han klara sig utan mina klädesråd? Hur ska jag klara mig utan hans skatefilmer han vill visa? Det är sådana vanliga företeelser man inte tänker på så ofta men samtidigt de som utgör vardagen. Det är dem vi båda kommer att sakna mest tror jag.
Jag är inte orolig för honom, jag vet att han kommer att klara sig hur bra som helst. Han är ju trots allt min bror och de banden kan aldrig klippas av. Vi har alltid varit, är och förblir bästa vänner.
Jag älskar dig och saknar dig Johan. Du är bäst.
Tryck på länken "Jag tänker på dig"
Vårt hejdå var väldigt hemskt. Att se sin bror gå iväg mot säkerhetskontrollen och veta att man inte kommer att träffa honom igen på ett år är inte en känsla jag tycker om. Jag kände bara hur gråten bubblade upp ur mig och ville ut. Men jag är ju en sån som inte kan storgråta inför andra så jag höll tillbaka.
Vi har nu under ett halvårs tid vetat att vi båda två ska åka utomlands i ett år, jag till Frankrike och han till Michigan i USA. Det har ända tills för några dagar sen bara varit en rolig grej. " Ja men jag ska till USA och ha kul och Elin hon ska till Frankrike. Vi kommer ha såå kul!" Det är så vi har tänkt. Men när det väl kommer till kritan och man står vid slutet och vet att det här är det sista godnatt jag kommer säga, den sista middagen, den sista kramen, då är det inte så himla kul längre. Visst, vi vet båda två att vi kommer ha jätteroligt, men själva tanken att vi, det bästa vännerna, inte kommer att ses på så lång tid är obegripligt. Hur ska han klara sig utan mina klädesråd? Hur ska jag klara mig utan hans skatefilmer han vill visa? Det är sådana vanliga företeelser man inte tänker på så ofta men samtidigt de som utgör vardagen. Det är dem vi båda kommer att sakna mest tror jag.
Jag är inte orolig för honom, jag vet att han kommer att klara sig hur bra som helst. Han är ju trots allt min bror och de banden kan aldrig klippas av. Vi har alltid varit, är och förblir bästa vänner.
Jag älskar dig och saknar dig Johan. Du är bäst.
Tryck på länken "Jag tänker på dig"
Kommentarer
Trackback
